När det mörknar
I.
Foglarne små
Frysa, och ekorrn tar vinterrock på.
Hvar liten blomma på tufva
Lider af snufva!
Bore är döf,
Drifver med lundernas vissnade löf,
Skrattar åt blommornas klagan -
Hin måtte taga'n!
Ensam jag går,
Ensam bland gulnade buskar och snår,
Lyssnar till ensliga vågen,
Dyster i hågen.
Dagen är slut,
Skymningen breder sitt bårtäcke ut
Hemskt öfver jorden, och ljusen
Tändas i husen.
Ännu en stund
Dröjer jag dock i den härjade lund,
Ser mina välkända ställen
Skymta i qvällen.
Flora, min vän,
Icke jag känner ditt anlet igen.
Var då din strålande fägring
Endast en hägring?
Dina behag,
Voro de skapade blott för en dag?
Föddes du blott att för stunden
Tjusa i lunden.
Sorgset du ler,
Ack, jag förstår dig och frågar ej mer!
Skönhetens lott är att lysa,
Vissna, förfrysa...
När det blir vår,
Kommer du åter med grönt i ditt hår,
Sprider kring skogar och höjder
Tusende fröjder.
Flora, farväl!
Står jag här längre jag fryser ihjel.
Sof nu. När vårdagen bräcker,
Solen dig väcker!
II.
Klar är himlen och blå,
Men det blåser ju så,
Att man knappast kan stå.
Sticker näsan man ut
Utom närmaste knut,
Är det nära nog slut.
Från den brusande sjö
Ryker skummet som snö -
Stormen borde ha spö!
Hvar den skojarn far fram,
Hvirfla stickor och dam,
Det är riktigt en skam!
Öfver böljornas bryn
Tittar månen ur skyn,
Matt och dufven i hyn.
Men hur är det väl fatt,
Att han lyser så matt?...
Han är halffull i natt!
Hvad skall man ta sig till?
Ja, det vete Medill!
Man får gå hvart man vill.
Man kan »gå uppå bron
För att ta sig motion,»
Om man stark är i tron.
Upp- och nedvändt är allt,
Sjelfva månens gestalt
Har i sig något kallt,
Och han grinar, den f-n,
Som en annan bulvan -
Måtte kassingen ta'n!
Jag blir sjuk, när jag ser,
Hur försmädligt han ler
På oss jordmaskar ner.
Gå och lägg dig, min bror!
Du blir närsynt, jag tror,
Om du står der och glor.
Det skall tusan stå här,
Der är bara besvär,
När det stormar så här.
Det blir värre ännu,
Det blir yrväder... hu!
Den som hade en fru!
Ned bland bolstrar och dun
Skull' jag dyka till frun,
Som en annan harpun!
Jag skull' må som en prins
I en bagarbod... mins
Ni hvar sällheten finns?
När det stormar så här,
Blir man öm, blir man kär -
Himlen vet, hur det är!
Man vill krypa till ro
I ett värmande bo
Och på kärleken tro...
