Om fru Lenngren lefde
Om fru Lenngren ännu funnes
här i lifvet; om hon hunnes
än af dagens myckna låt;
om hon kunde gisslet fatta: -
undras, om hon skulle skratta
eller brista ut i gråt.
Hon, den ädla, goda, varma,
om hon hörde, hur de larma,
undras, hvad hon kände då.
Kunde hon, den qvicka, fina,
nu, när dagens narrar grina,
deras gyckelkonst förstå?
Kanske. Men jag tror, det hände,
att satirens eld sig tände
djerft i hennes ögonpar;
att dess blixtar sloges neder
skarpt bland dem, som utan heder
sarga allt hvad lifvet har; -
dessa, hvilka hjertlöst fläcka
allt det rena, ljufva, täcka,
som i lifvet menskan fick;
denna dvärgflock, som, förveten,
glömmer solen för raketen
af ett flyktigt ögonblick; -
dessa, som tro sig förgöra
lifvets törnen, men förstöra
lifvets rosor och behag.
Dessa, som all tro förkättra,
men hvar ande vilja fjettra
vid hans eget lilla jag. -
Ramle altaret och tronen,
men den äkta religionen
unna oss i lifvets strid. -
Denna tro, som, trots hvart hinder,
hjertan, själar mystiskt binder
vid en okänd makt, en blid.
Hennes dunkla, stilla låga
löser mången klipphård fråga,
hvilken annars isar blott:
lyser oss, till dess vi skåda
ej blott uselhet och våda,
utan mycket skönt och godt. -
Se skaldinnan, se den qvicka.
Så som hon kan ingen blicka
lekfullt, skälmskt, men hjertegodt -
Hon ser stort uti det lilla,
ler så fint åt vantrons villa,
fast hon gisslar verldens brott.
Det gör godt, fastän det svider,
men det spörjs för alla tider;
ingen ilska löjet bär;
intet gift satiren skadar:
ej i smuts fru Lenngren vadar;
menskligt from och glad hon är.
Blanka, flyga hennes pilar;
skämtet friskt mot målet ilar
som en lärka glad och fri;
sjunger om »den glada festen»
kvickt, som om den snåle presten,
som gick tiggerskan förbi.
Derför älskar du skaldinnan,
att du känner: denna kvinnan
hon är kvick, men god också. -
Dock - jag rädes: fick hon höra
vissa kvicka snillens röra -
nog vardt gumman arg ändå...
