Segerkronan.
(*)[1]
evehit ad Deos.
"Hell dig Olympia! med friska kransar
belönar du hvar skön och manlig idrott!"
Så sjöng i Hellas fordna segertider
Bæotiens ende skald med gyllne lyran,
den djerfve himlasvärmarn Pindaros.
Och ännu, ibland stympade ruiner,
i gruset af din svunna storhets glans,
hell dig Olympia! fastän ej mera
du sluter i din famn allt högt och ädelt,
som alstrades i konstens första hemland,
fastän ur helga lunders dunkla sköte
ej mera någon offerflamma stiger
upp mot Kronions säte, inga hymner
ur templen klinga, ingen hänryckt skald
och ingen kämpe täflar om din krona,
hell dig! ditt blotta namn har ännu makt
att trolla fram för ögat allt det sköna,
det herrliga, som än olympiskt kallas,
hvars skådeplats du var i flydda dagar.
Den stora festen stundade. Till Elis
drog Hellas hela folk; från Attica,
från Thebe, från Etolien, från Locris,
från Doris fyra städer och från Phocis,
Aigialos och Argolis och Sparta,
från allt Helleniskt kalladt kommo hopar
af vandrare till gudens fest; och sjön
af tusen fartyg hvimlade, och alla
mot stranden nalkades, der Alpheus
till hafvet ilar snabb med klara böljor.
Med sirad bakstam, blomsterkransad stäf
kom mången seglare från fjerran kust,
långt från Cyrene och från Stora Grekland,
Sicilien, Mindre Asien och Troas
och närmre, från Archipelagens öar
och från Ioniens. Med snabba åror
och glädtig sång de täflade hvem först
framkomma skulle till det helga målet.
Sist kom till Panhellenernas församling
en gammal man men ståtlig än att åse,
lik lutad jernek, vid hvars djupa rötter
de unga telningar med trefnad grönska,
Diagoras från Rhodos, silfverhårig
och nedböjd under tyngd af många år
en mångerfaren gubbe, åtföljd troget
af tvenne söner, Evmelos och Nikon,
i lifvets fulla styrka; sonligt ömme
sin faders gång de stödde. Då de hunno
bland folket fram i offerlundens skugga,
steg hvar Hellen ifrån sitt säte opp
och vördnadsfullt välkomnade den gamle;
ty aktad var han högt. I månget rådslag
han hade framlagt visa ord, lik Nestor,
den åldrige för Ilion, och ofta
i kraftens dagar hade han sit sköld
till fosterlandets båtnad höjt och svingat
mot fosterlandets fiender sitt spjut.
Nu förde sina söner han til festen
och ställde dem ibland de ungas antal
att fäfla om den grönskande oliven.
Vid altaret han ställde dem i lunden,
att tända offer åt de höge gudar
för lycklig framgång i den glada striden.
Och ifrån hundra altaren steg lågan
gladt mot den blåa morgonskyn och klädde
med darrande och festlig purpurglans
de höga hvalfvens lätta pelargångar.
Ur gyllne skålar offervinet gjöts,
och ifrån tusen läppar steg en helig,
högtidlig hymn till Zevs Olympios,
som satt å elfenthron i helgedomen
med segrens stolta gudamö på handen,
af Phidias i drömmar fordom skådad
och sedan danad friskt af konstnärns mejsel,
till egen ära och till Greklands fröjd.
Till honom, Kronossonen, steg med ifver
från alla läppar offersångens ljud,
ty högst bland gudarna hans säte står,
och främst vid nektarmålet bjudes honom
af rosenkinad Hebe guldpokalen,
och vid hans tempel, i hans rena luft
och till hans ära spelet ordnadt var.
Och då till banan yngligarne gingo
till kamp beredda och med segrens aning
i hvarje blick, då gick Diagoras
till sina båda söner fra och talte:
"J söner! lika kära för mitt hjerta!
O Evmelos och Nikon! förrn J hasten
till täfling, tagen mot i rågadt mått
min varma, faderliga välgångsönskan.
I långt försvunnen tid, då ungdomsstyrkan
i mina ådror svällde, gick jag ofta
till täflan i de glada kämpalekar
på Isthmos och uti Nemea, vann mig
och mången saftgrön lagerkrans i Pytho.
Dock helst jag täflade om oljekronan,
som skänkes i Olympia, ty starkast
och högst bland gudarna är Zevs Kronion
och honom är Olymperfesten helgad.
Men nu, då åldern jagat mig ur fältet,
nu kämpar än min ande uti eder,
nu bor min fordna kraft i edra armar
fördubblad och mitt mod i edra hjertan,.
Förglömmen ej mitt ord: i edra segrar
jag äras högt, och er förlust är min.
Må detta elda er och väcka kamplust
och hopp om segerlön i edra sinnen,
och Zevs den höge vare eder nådig."
Så sade han. Trumpeten ljöd. Härolder
med klara stämmor manade till strid,
och folket strömmade med fart till banan.
Och Evmelos och Nikon böjde tysta
för fadren sina hufvuden och hastigt
till platsen flögo vid hvarandras sida,
som Dioskurerna i stjernenatten.
I vagnen redan mången kämpe stod
och höll med tillförsigt den gyllne tömmen;
och eldig fåle, tuggande sitt betsel,
men lätta hofvar stampade på marken
och hejdades med nöd. Då gafs signalen.
Och som ett stjernskott under höstens qvällar,
flög hvarje spann framåt, liksom bevingadt,
och jagade mot skyn det hvita dammet.
Och glädtigt ljödo ynglingarnas rop,
som, lutande framåt, med blick mot målet,
de snabba hästars ifver eggade
och svängde pilsnabbt kring den höga pelarn.
Lik örnen, då han skjuter ned på bytte,
sågs snöhvit springare i störtadt lopp,
med yfvig mahn, som flägtade i vinden,
med ifrig blick, så att det ovisst tycktes
hvem mera efter seger törstade,
den unga, glada körsven eller fålen.
Ej väldigare spänner vinterstormen
sin starka vinge öfver svartnad sjö,
än stolta spannet öfver täflingsfältet
framhastade med vild och rastlös snabbhet.
Och liksom skyarna, af blåsten förda,
på färden glesna, söndra sig och skingras,
så skiljdes mer och mer ifrån hvarandra
de täflande. I spetsen voro få,
som, nära slutet, hurtigt piskan höjde;
men längre bort i mera saktad fart
sågs månget hjul mot fjerran målet rulla,
och mången andfådd häst med mattadt språng
gaf segrens hopp förloradt. Hippodromen
blef småningom å nyo tom på vagnar;
och under folkets jubel dömdes priset
åt en Thessalisk yngling, ty hans hemland
var högt berömdt för ädla hästars afvel.
Å nyo hastade med hoppfullt anlet
de raska ynglingar till fortsatt täfling
af sådan art, der täflarns egen styrka
och vighet kunde skänka honom seger.
Och banan hvimlade af unga kämpar,
en del i ordning att med blixtsnabb fot
kapplöpa öfver slätten fram till målet;
en del, med brösten från betäckning blottadt
och muskelstarka armen cestusväpnad,
beredd att modigt drabba samman; andra
med handen lyftad, färdiga att blunga
den runda skifvan bort till utsatt punkt;
och ändtligen de öfriga, som, stolta,
med olja kroppen smorde, ifriga
att slutas i ett icke vänligt famntag,
i varma brottningskampen. Genom hopen
gick mången fader manande de unga
till manlig bragt och ställde fram för själen
de höga forntidshjeltar, hur Herakles
med väldig styrka segern till sig tvang,
och hur Odyssevs på sin fabelfärd
kom till Pheakerna och, fastän fremling,
tog pris och ära för dem allesamman
Så talte de, och väckte segertörsten
i hjertan och i blickar. Allt var ordnadt
af skyndande härolder. Tecken gafs,
och leken började. Ej mera snabb
ses hjorten, skrämd af horn och jagtrop, störta
ur täta snåret, följd af spjut och hundar
och ila öfver fältet, som en flägt,
än ynglingarna nu ifrigt anlopp
utåt arenan flögo, som en hop
af löf, dem Thraciens nordanstormar jaga
i täta hvirflar utför Hemi branter.
Så lätt och luftig lopp den glada skaran,
som om på deras hälar Hermesvingar
osynligt varit knutna, och som priset
för segrarn blefve Atalantas famntag.
För deras blick var icke jorden till
och ej Olympia med dunkla lunder
och altaren och tempel, ingen samling
af visa fäder och af kära vänner;
de hörde icke folkets maningsrop
och sorl af lifligt bifall och af oro;
de sågo endast ett, och det var målet,
och deras öron slog ej annat ljud
än täflarns fjät bakom och invid sidan,
och ansträngd lungas täta andedrägt;
och allas tanke var blott en: framåt!
Ej vingad pil med större snabbhet flög
från Teucers båge, då han sände döden
i Phrygiens härar på Skamardenfältet,
från Chirons ej, centaurens, då han lärde
åt Pelei store son fjerrskjutarkonsten,
än rundad discus, sänd af kraftig hand,
mot målet jagades af slungarskaran.
Som svalan, då hon undan regnet ilar,
den flög framåt, en töckenstrimma lik,
och skar, högt hvinande, den klara luften.
En del till målet hunno, andra föllo
på sidan eller bortom; hitom ingen,
ty Zevs Kronion gjöt odödlig kraft
i ynglingarnas armar, då de offrat
uti hans lund och helga löften gjort
vid altarfoten i hans pelarboning.
Ja! det var gudaeld, som tände modet
i kämpens bröst, och gudalåga var det,
som spände senan i hans hjeltearm
och rigtade hans cestus, då han fällde
till väldigt slag sin hand, och ingjöt styrka
i hvarje muskel, då de tvekampslystne,
två klyftor lika, dem ett jordskalf slungar
tilsamman, mot hvarandra störtade;
och himlaburen kraft det var, som ingjöts
uti den starke, då han lyftade
i brottningen sin motpart och till marken
tre gånger honom sträckte. Icke framsteg
så eldad gladiatorn, lejd för guld
att döda eller dö i Romas circus.
Så herrlig täfling kunde endast ske
der priset var odödlighet, och spelet
var helgadt åt den ypperste bland gudar;
och derför nämnde Greklands son olympiskt
hvad högt och skönt han tänkte sig i lifvet.
På azurhvalfvets middagshöjd i klarhet,
af inga töcknar dold, stod Helios
i ren och helig glans; från gudens panna
de klara strålar flödade till jorden.
Då böd härolden hvila bland de galda,
stridsvarma ynglingar, och kampens gny
afstannade, och fram till domarsätet
i stum förväntan trädde kämparna,
af stoft och svett behöljda. Från sin plats
steg silfverhårig domare; för honom
de gröna, friska segerkronor lades,
ljuft doftande, nyss brutna uti lunden.
Med ljudig röst han sedan ropade
de unga segersälles namn och prydde,
vid folkets bifallsrop, de ungas lockar
och sänkte på de böjda hjessor ned
Olympias belönning, oljekransen.
Men sist af alla ropade den gamle
som segrare i täflingslopp och brottkamp
Nikon och Evmelos från Rhodos.
Och stolte spridde sig de unga hjeltar
med krönta tinningar åt alla sidor
i hoparna af landsmän och af vänner;
och fröjdesorlet brusade i böljor
hän öfver slätten, genom olundens dunkel,
från skarorna, som togo liflig andel
hvar i de sinas framgång under leken.
Blott Rhodierna stodo ännu qvar
vid domarsätet stumma och med blicken
på jorden fäst. Dock slutligen slog Nikon
sitt öga upp och möttes af sin broders.
En hastig blick de vexlade, och genast
begynte Evmelos: "du läser klart,
o broder, i min själ, och jag i din,
hvad vi i denna stund gemensamt tänka.
En gud har gifvit detta oss i hjertat.
Det var en röst, som manade och lärde,
när vi till spelet gingo, och som sade:
"Min ande kämpar ännu uti Eder,
"Min fordna styrka bor i Edra armar
"fördubblad, och mitt mod i Edra hjertan.
"I Edra segrar äras jag, och Er
"fåorlust är min!" Då svarte Nikon: "broder,
vi ha förstått hvarann! då Kronos hvälft
kring jorden fyra gånger än, är kanske
Diagoras den åldrige ett stoft,
omkring hvaras urna uppå Rhodos klippstrand
det öde hafvets blåa böljor klaga,
och i Elysium hans sälla ande
bland hjeltar dväljes uti lagerskogen.
Och om vårt svarta långskepp gungar oss
till Elis kuster då, som nu, vi kämpa
ej mera i den kära fadrens åsyn
och till hans hjertas fröjd, som nu: vår seger
är hans! vår krona vare äfven hans!"
Så sagdt, de båda ynglingarne gingo
bort till den gamle, som med öppen famn
emot dem stapplade; men inför fadren
de sina oljokrönta hjessor sänkte
och togo segerprydnan af och satte
på silfverhvita lockarna de gröna,
ljuft doftande, nyss brutna segerkronor,
och lyfte så på starka armar opp
den kära bördan, gingo fram i folket
och ropade med hjeltekraft i hopen:
"Diagoras den gamle tillhör segern!"
Och som en ljungeld genom folket lopp
det glada gensvar ifrån tusen munnar:
"Diagoras den gamle tillhör segern!"
Och som en flod, ur vinterbojan löst,
så dånade ett högt, omätligt bifall
Ibland Achiverna i tempellunden.
Och som ett upprördt haf med höga vågor,
så följde all församlingen till templet
den sköna barnakärlekens triumftåg.
Och af en stråle från de högre verldar
föryngrad, genomglödgad och förklarad
den gamle satt på sina hjeltesöners
omslutna armar, lutande framåt
och lade till en mild välsignelse
på deras hufvuden de matta händer.
Som till en stilla bön hans läppar rördes,
och ur hans öga lyste fridfull glädje,
som tycktes säga: Jag har lefvat nog!
Så hunno de i tempelgången fram
och sänkte varsamt ned den gamle segrarn
vid fötterna af Zevs Kronions bildstod.
Och tusen bröst på en gång stämde opp
den helga segerhymnen, tusen strängar,
af gyllne plektrer slagna, brusade
i herrlig samklang mot det höga hvalfvet.
Men icke stämde mer Diagoras
i sången in, i festens höga toner.
Ty segerfröjd och barnakärlek hade
som tvenne vingar höjt den glada anden
upp till Olympen från Olympia.
Merknader
- ↑ Prisbelönt.
