Herr Olof.
På ängen under det mörka fjället,
Det är det ställe, der leken går
Från solnedgången till hanegället
Och helst när månen på fästet står;
De ljusa lindar
Der hålla vakt,
Ej störs af vindar
Den tysta trakt,
Men strålar darra på hvarje blad
Och gräset glittrar i daggens bad.
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
Jag trår igen till de yra ringar.
Jag var der nere i går och såg
Den nejd, der elfvornas drottning svin
Ett flor af silfver på marken låg;
Så mjuk var dimman
I enslig dal,
Och sen var timman
Och rymden sval;
I aftonluften jag hörde då
En sakta susning på ängen gå:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
Då brusto alla de forna banden,
Förtrollad in jag i ringen smög,
Och elfvan räckte mig svala handen
Och bort i tumlande dans jag flög.
Som is det kändes,
Som eld det var;
En längtan tändes
Så underbar,
Min gång blef lätt på den däfna mark
Och sången klingade mera stark:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
Ur ängen doftande blommor trängde,
Som ingen än uppå jorden sett,
Och ljusa parker, der frukter hängde
Med saft, som hemliga djup beredt;
Ur fjerran smekte
Oss bäckens sus
Och hjordar lekte
I månens ljus,
Och dalen glänste i blått och hvitt,
Och jublet brusande steg och fritt:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
Men elfvadrottningen log ett löje
Och rörde snabbt med ett steg min fot:
»För dig har jorden ej mer ett nöje,
För dig, herr Olof, är ingen bot.»
Och som hon ropat
De orden kallt,
Var undansopadt
I blinken allt,
I jorden elfvornas lek försvann,
Men än ur jorden mig sången hann:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
I blommor alla i jorderike,
I matta fröjder, jag hatar er!
Jag vill till blommor förutan like,
Jag vill, I luftiga barn, ditner!
Min fot hon rörde,
Den spritter än;
Den ro, hon störde,
Ej föds igen,
Och röster klinga mig jemt emot:
»För dig Herr Olof, är ingen bot!
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
