Till Professor G. Svanberg
(*)[1]
Så blid och vänlig som ditt sinne
Och helsad mildt af foglars slag,
Den elfte Julis dag är inne,
Din verksamhets halfsekeldag.
Se, årets alla skördar gunga
Och gälda odlarns flit med godt:
Så ser du mogna hos de unga
Hvad under långa år du sått.
Förklarad för ditt öga strålar
I dag din lefnads strid och lust;
Hur vänligt aftonsolen målar
Den lugna däld, den svala kust!
Ur dina minnens helgedomar
En stilla vesperringning går,
Och jubelkransens sommar blommar
Bland vintern i den gamles hår.
Om i den kransen tacksamheten
En blomma lindar, säg ej nej!
Hon är den ringaste på vreten
Och heter blott förgät-mig-ej.
Hon säger: tack för all din möda,
Tack, att du outtröttlig var
De svaga krafterna att stöda
Och, en gång stödda, hålla qvar!
Hur mången fråga klar du redde,
Der härfvan trasslig var förut,
Hur mången vilsen blick du ledde
Till rätta målet fram till slut,
Hur mot de unge redobogen
Du varit har och är det än,
Hur varm, hur hjelpande och trogen,
Du ädle, faderlige vän!
Den vetenskap, som ofvan jorden
Till rymdens verldar lyfter sig,
Sitt nya tempel högt i norden
Har vunnit, gamle, genom dig!
Der har i nattens tysta stunder
Du spejat upp till stjernors här
Och forskat ibland fästets under
Och känt den Evige dig när.
För lärosätets frejd och heder,
För odlingens och vettets skygd,
För allt, som ljus och väl bereder
Åt Sveriges äldsta odalbygd,
Du kämpat raskt och oförtrutet
Och sällan stannat af försagd
Förrän du lyckligt hunnit slutet
Af någon börjad mannabragd.
Ej under att ett hjerta känner
Sig väl i denna stilla nejd,
Der forskningen sin vinge spänner
Till flykt från stundens larm och fejd,
Der allt hvad hoppet skönast bådar
Och allt hvad rikast minnet gaf
Man leende tillsammans skådar
Som blommor kring en kämpagraf!
När Sommarqvällen floret hänger
Kring slätten ut och dag är all
Och endast Sagas stämma tränger
Från Odinslund och Fyrisvall,
Och kanske tempelklockan klingar
Farväl ät timmen som förgår[2],
Hvars är den själ, som ej får vingar,
Det bröst, som icke högre slår?
När aftonvindens vinge sofver
Till nattens slummer trädens blad,
En tyst förtrollning hvilar öfver
Linnés och Geijers gamla stad,
Och fridens engel tittar sakta
Igenom rutan stunden lång
Till dig och ser dig stum betrakta
De gyllne himlablossens gång.
Så må i lugn och trefnad nalkas
Din rika lefnads vackra qväll,
Der du af lagerns skugga svalkas
I ditt, i vetenskapens tjäll!
Ned till sin vän de se, de ljusa,
De klara stjernor utan tal,
Och endast milda vindar susa
I ålderns lugna Tempe-dal.
Din välgångsskål! Från dagens tunga
O låt en stund oss hvila här!
Och töm pokalen bland de unga!
Till dig den Hebes helsning bär.
Gudinnan hviskar: glad jag finner
Hur ung din ande känner sig
Och hur, som förr, ditt hjerta brinner
För Minnets döttrar och för mig.
