Skördeflickan.
När sommarn flyr så snabbt sin kos
Och vinden kylt den sista ros
Och regn i skurar strömmar,
O slut dig in
I kammarn din
Och lef i sommarns drömmar!
Vid lampans mildt förtrogna ljus
O dröm om sol och foglars sus,
Om blomsterprydda ängar!
Vid brasans sprak
I varmt gemak
O pröfva lyrans strängar!
De gamla sägner vakna då,
När stormen hörs mot rutan slå.
O väf dem in i sången!
Till tidsfördrif
Väck upp till lif
En tid som är förgången!
Och vill ej du, så skall väl jag
En visa än till ditt behag
Öm skördeflickan sjunga,
Som lefde sällt
Vid åkerfält
Och dog i dagar unga.
Hon växte i torpet vid susande skog;
Hvad blommorna drömde, det visste hon nog,
Hon visste hvad fogeln i lunderna qvad,
Och jemt var hon glittrande glad.
Hur tiderna gingo, en fästman hon fick;
Han lyste så stolt i sitt krigiska skick.
Hon tog honom gerna, hon dröjde ej alls
Att leende famna hans hals.
De skulle ha gift sig, men freden tog slut,
Mot Karin i Ryssland drog Konungen ut,
Med Gustaf den tredje gick gossen åstad.
Men än var hon glittrande glad.
En qväll, när på åkern hon skylarna band,
Så kom der ett bud från det främmande land,
Bäst visan om Sinclair från tärnorna ljöd,
Man sade, att gossen var död.
Hon stod der så röd bland de vajande ax.
»Hur dog han?», hon frågade darrande strax.
»Han värjde sig manligt i kulornas bad» —;
Då blef hon så glittrande glad.
»O bädden bland skylar på glimmande äng,
I flickor», hon sade, »min brudliga säng!
Hur ljufligt att bergås med rågen i frid
I gyllene skördarnas tid!»
Hon lade sig neder, hon somnade godt,
På säden hon bars in i stugan så brådt;
Hon log in i döden. Man hviskade rörd,
Att aldrig var vackrare skörd.
Men flickorna sjunga på grönskande graf:
»O hvila! Vi höllo så hjertligt dig af!
Du band på din kärfve, din visa du qvad
Och jemt var du glittrande glad!»
Nu har du hört min enkla sång,
Den var ej grann, den var ej lång.
O hör, hur regnet strömmar!
Lägg mera ved
På spiseln ned,
Och lef i sommarns drömmar!
