Utsigt.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Hur kall, hur mörk din stig på jorden leder,
Hur tunga sorger än din glädje kränkte,
Hur bitter kalk än ödets tärnor skänkte,
Som skoningslöst på svärmarn blicka neder.

Har du ej märkt att, bäst du sorgsen beder
Och ofta förr'n din skumma tanke tänkte,
Med ens en himmelsk syn för ögat blänkte,
Som utsigt hän i nya rymder breder?

Så från Sorrentos höjd till hafvets yta
Jag steg i gångar ned, som dunkelt stupa,
Dem menskokraft i klippans sköt måst bryta.

Men plötsligt sågs ur hvalfven himlens kupa,
Vesuvens spets, der blåa hvirflar flyta,
Och golfens rund, den azurblåa, djupa.