Geijer vid pianot.
Dagens sträfvan nu är slutad,
Skuggor hölja Odinslund,
Vid pianot sitter lutad
Forskarn i den sena stund.
Detta hufvud, fullt af tankar,
Söker ro i toners verld,
I musiken kastar ankar
Mödans viking från sin färd.
Häfdens gåtor nyss han löste,
Djup, men äfven nordiskt käck,
Han med Saga satt och öste
Vid den klara Söqvabäck.
Ej de kärfva kröniksdragen,
Ej det yttre blott han fick:
Slägtets inre lif i dagen
Trädde för hans siarblick.
Och han hörde nornor väfva
Ödets väf på aftonskyn,
Såg en framtids bilder sväfva
För sin aningsfulla syn.
Och han tydde Odins runa
På en forntids kämpagraf,
Och föryngringens Iduna
Sina frukter honom gaf.
Nu i toner vill han hvila:
Öfvermått af kraft ger qval!
Nu med vestan vill han ila
Till en lindomsusad dal.
Sångens alla englar, bringen
Eder tjusnings himlalån!
Svalken med den hvita vingen
Nordens mångberömde son!
Lyss, det klingar! Vermlandsmalmen
Tonar än i dessa ljud,
Och i visan som i psalmen
Bor odödlighet och Gud.
Det är doft ur furulunder,
Blandad med resedans doft,
Det är hafvets djupa under,
Det är himlens stjerneloft.
Det är segling öfver vågen,
Der det hvita skummet yr,
Men med frid i ljusa hogen
Sitter blåögd Tro och styr.
Barnets fromma själ oss tjusar
Och den Vises på en gång,
Och ditt lof, o Sverige, susar
Doldt i hvarje Geijers sång.
Svallande som forsen strömmar
I den unga vårens dar,
Mild som någon ungmös drömmar,
Som en sommarhimmel klar,
Klingande som svenska stålet
Denna visa ljuder än.
Rörd du darrar nog pä målet
Stundom när du sjunger den!
Denna sång, en nordens tärna,
Fostrad är bland granar opp,
Men i blickens aftonstjerna
Ler ett öfverjordiskt hopp.
Blott af ljung är kransen bruten,
Som i gyllne hår hon bär,
Men i ljungen innesluten
Evighetens lilja är. —
Bort han flytt från våra stränder,
Häfdens tolk, till högre land,
Men om än en blick han sänder
Någon gång till Sveas strand,
Skall i qvällens tysta timma,
I de trefna hemmens rund,
Han sin egen sång förnimma
På det svenska folkets mund.
Och så länge som i qvällen
Norrskensfacklor glimta fram
Och bland dalarne och fjellen
Bor en fri och storsint stam,
Och det svenska jern på härden
Smids i vinternatten lång,
Lefver i den norra verlden
Geijers jernbemängda sång.
