Johan Way.
Sof, du åldrige med silfverhåren
Och med hjertat silfverrent och godt!
Se, jag lägger på den svarta båren
Sakta några vårens sippor blott.
Ej att mäta granskande hans ära
Nalkas jag den gamles öppna grift,
Ej att pröfva hvad i verk och lära
Han har gjort med pensel eller stift.
Ack, vår lefnad är ett utkast bara,
Är en skizz, som ej fullbordas här:
Kännare, ditt halfva bifall spara,
Stanna vördnadsfull, och tig och lär!
Se, den gamle från Carl Johans tider,
Som på dagens möda lagt sig ned,
Han var med en gång i heta strider,
Dagens lejon, der ej du var med.
Han var med, när Europa förde
Jättekamp med tidens störste son;
Han var med, när dunderguden körde
Med Cardell de tunga åskors dån.
När han sedan lemnat krigarstråten,
Stod han ständigt trägen vid stafflit,
Lika kry och hurtig och belåten
Som i elden förr vid batterit.
Tusen planer korsade hans hjerna
Halft på allvar, halft till tidsfördrif.
Tomma nöjen ej han sökte gerna,
Sysselsättning var hans hela lif.
Nämn ej griller alla egenheter,
Nyck ej allt, som mot din vana svär!
Menskolifvet går på konstig meter,
Enahanda endast döden är.
Lugnt och stilla gingo till det mesta
För den gamle målarn lifvets dar,
Och af taflorna den allra bästa
Hederns bild i gubbens hjerta var.
Högsinthet hans enkla väsen röjde,
Ärekänslan i hans bröst ej sof,
Ej sitt knä för dagens gud han böjde,
Ej han slafvade i Mammons hof.
Han är borta. O, hur rikt sig målar
För hans öga nu den Högstes tron!
Klart han ser i evighetens strålar
Dödlighetens transfiguration.
