Trastens visa.
Ack, får jag tro — jag vill ej mer
På sång, som knoppas?
All yttre glans jag gerna ger,
Blott jag får hoppas.
Jag täflar ej, o näktergal,
Med dina drillar!
Bland dina toners rika val
Jag mig förvillar.
Hvad jag begär, är blott en vrå
I djupa skogen,
En vän, som vill min sång förstå,
Så öm och trogen.
Jag ej begär en stor publik,
En lyssnarskara;
Nej, jag skall vara stolt och rik
Med makan bara.
Och tro ej du, att dyster är
Min svala kammar!
Nej, sagofröjder spira här
Bland furustammar.
Här rodna tusen smultron små,
Dem ingen plockar,
Här blomma jätteklockor blå
Bland sten och stockar.
Här är mitt eget lilla bo
På gren som gungar,
Och makan vaktar der i ro
De späda ungar.
O stilla verld, o sälla lott,
Som ingen anar,
Ett hjerta och ett näste blott
Bland tall och granar!
Men kan du tänka, att en gång
Jag var så nära
Att sluta opp med all min sång,
Den hjertekära!
Af artighet jag skatan bjöd
En gång till fadder;
Hon höll till godo med mitt bröd
Allt under sladder,
Men — om serveringen var skral,
Om jag ej hörde
Nog uppmärksamt på hennes tal,
Som vidt sig rörde
Och ljöd om hennes fina sfer,
Förnämiteter
Och société och allt det der,
Hvad det nu heter, -- --
Ja, hur det var, så blef hon stött
Och vred på nacken
Och skrek: »jag nästan talt mig trött,
Det här är tacken!
Du har ej vett och skick en gång,
Och hela dagen
Du sysslar bara med din sång,
Så sjelfbetagen.
Du tar väl strax som illa ment
Att jag törs klandra,
Men lika godt! Du sjunger klent
Mot alla andra.»
Och bort hon flög, och stum jag satt
Med såradt hjerta
Den hela qväll, den hela natt,
Försänkt i smärta.
Och mina suckar ljödo blott
Så sorgeliga:
Har jag så mycken känsla fått
Blott för att tiga?
Men dagen skred och makan kom
Med vänligt qvitter
Och sade: »bry dig aldrig om
Att hon var bitter!
Du tynar bara bort så här
I villad ånger:
Du gör ju ingen alls för när
Med dina sånger.»
Då såg jag upp; hon var så skön
I fjäderskruden!
Hon bjöd sig sjelf som Sångarlön,
Den lilla bruden.
Då löstes alla sorger än
I toners vimmel,
Och skogens fogel fick igen
Sitt hjertas himmel.
Nu svärma vi på tusen vis
I fröjd, vi tvenne.
Jag sjunger ej för andras pris,
Men blott för henne.
Och blott ett enda hjerta rörs,
Ett bröst blott häfves,
Min sång, fast ej den vida hörs,
Är ej förgäfves.
Nu kan jag tro — jag vill ej mer
På sång som knoppas.
All yttre glans jag gerna ger:
Nu kan jag hoppas.
