Vid skären.
Skarpa vindar skyar jaga,
Bister yr den hvita snön,
Och mot stranden vågor klaga
Från den gamla Östersjön.
Glädtig står den unga, friska
Skärgårdsflickan tätt vid strand,
Kalla nordanfläktar piska
Hennes röda kind ibland.
Se, der kommer in i hamnen
Lotsen på sin lätta båt,
Sluter flickan snart i famnen,
Väderbiten, genomvåt.
Säger: hvilket herrans väder,
Min sydvest är våt af snö!
Knappt jag näns i dessa kläder
Sluta om en liten mö.
Och hon svarar: väl du nändes!
Och jag tycker — hör och vet —
Att ditt famntag inte kändes
Mycket sämre just för det.
Och han säger: långt jag farit,
Sjön var svår att få i lag;
Säg, om inte du har varit
Litet rädd för mig i dag?
Och hon svarar: Sådan fråga!
Rädd för dig jag aldrig var,
Du kan segla, du kan våga,
Fruktar Gud och är en karl.
Stolta folk, som Sverige eger
Vid de vågomsköljda skär!
Det bor tro och kraft och seger
Än i enkla hjertan der.
