Draupnir.
Underbart och herrligt syns mig mycket bland de skapta ting,
Underbarast Odins smycke, skaldekonstens gyllne ring.
Vet, den kom från bergets inre, från de dunkla magters verld,
Bälgar blåstes, hamrar lyftes, gnistor flögo öfver härd.
Djupets obegripna runa, oförsonad längtans glöd
Dvärgar ristade i ringen. Hur den glimmar dunkel-röd!
Sedan dess i skaldens hjerta lockar ofta hemlig röst
Hän till bergets gömda kamrar, till uråldrig moders bröst.
Allt skall hylla höge gudar: Odin ringen fick som sin,
Ljusets allra skönsta runa skref han i dess rundel in.
Sedan dess i skaldens hjerta locka ljud från Valaskjalf,
Hviskande om höge Asar, hviskande om vänlig Alf.
Efter nio nätter drypa, säger klart en helig sång,
Ständigt ur den gamla ringen åtta nya på en gång.
Så ur sångarns inre strömma plötsligt i en säll minut
Ur den första skapartanken nya, nya tankar ut.
När den renaste bland gudar vardt för Höders pil ett mål,
Lade Odin, stum och sluten, ringen sist på Balders bål.
Och den döde, oskuldshvite, menniskors och gudars tröst,
Tog den med till Hel i djupet, med till underjordens höst.
Yngling, du, som sjunger eldig, sjunger yr din korta vår,
Säg om Eddolist du känner, säg om sagan du förstår?
Har du lärt, att sången flyktar bort ur en befläckad verld,
Att, när dygden faller, konsten styr mot nattens djup sin färd?
Skall från skuggors tomma riken, väsenlösa bilders natt,
Balder återsända ringen, jorden återfå sin skatt?
Fåfäng fråga! Ack, så länge guden sjelf är qvar hos Hel,
Hvad skall smycket båta längre, hvad är vardt med sång och spel?
Om den åter förs i dagen, intet dock den hjelpa skall,
Ragnarök ändå skall skymma, fäsiet lutar dock till fall.
Om den gyllne sången kommer till en verld, der dygd ej fins,
Bröst ej lättas, qval ej stillas, gudars glädje mer ej vinns.
Om den kommer, skall den komma utan hopp och utan fred:
När det goda flyr, o skulle ej det sköna följa med?
