Källan.
Kom, min rännil susar sval
I den skuggomslutna dal!
Är du törstig, kom att dricka,
Vackra, bleka tiggarflicka!
Djupt förgömd af videts snår,
Skygg som du, min bölja går.
Litet mossa öfverhänger
Ådran, som ur marken tränger.
Lyft på mossans mjuka väf,
Skjut åt sidan pil och säf!
Kom, min svala våg att dricka,
Vackra, bleka tiggarflicka!
Ack, jag vet din smärta väl,
Lilla, rädda barnasjäl,
Kommer hem du utan pengar,
Får du bannor jemt och slängar.
Skyll ej blyg på nordanvind,
Att du vardt så blek om kind!
Ack, förtro åt källans flöde,
Lilla vän, ditt hårda öde!
Du skall komma mellanåt,
När ditt öga fylls af gråt,
Du skall snällt hos mig dig sätta
Och ditt tunga qval berätta.
Du skall fly från dagens tråk
Hit till stilla aftonspråk!
När vi skiljas se'n, så maka
Säf och mossa lätt tillbaka!
Drick ej fort min dryck, jag ber!
På din kind en fläck jag ser,
Som så skarpt i rodnad glöder,
Att hos mig det oro föder.
Dock hvad mer! Den bådar blott
Att du snart skall få det godt,
Att du snart skall färden ställa
Till en annan, bättre källa.
Mycket djupare än jag
Går dess klara vattendrag.
Under jorden djupt den porlar,
Sitt välkommen re'n den sorlar.
Han, som satt vid Sichars brunn,
Bjuda skall derur din mun
Dryck, som sådan svalka gifver,
Att du aldrig törstig blifver.
Den skall helsa ge och tröst
Åt ditt tryckta, sjuka bröst.
Salighet du der skall dricka,
Vackra, bleka tiggarflicka!
