Motsats.
Jag känner väl din sångarverld
Med prakt, som ej blef min beskärd,
Hur rik dess dunkla flora glöder
Med färg af solbegjuten söder!
O älska der och njut och brinn!
Men, ack, din verld blir aldrig min.
Lianer slingra utan slut
Der rundt omkring en gordisk knut,
I jätteskogars stolta trakter
Från bergen stupa katarakter,
Flamingon sväfvar röd förbi
Den fjädergranna colibri.
Med perlor der vid yppig barm
Tropikens dotter andas varm;
Mot hafvet kungafloder strömma
Att doftomflutna urnor tömma,
Och i en natt, som trånfull ler,
På Cordillerer månen ser.
För mig i lifvets sommardag
Min norna bjöd en annan lag.
Jag trifves helst vid insjövågen,
Och sjelf bland ax i gula rågen
Min dikt, en bygdens dotter, står
Och sjunger med, när vakan slår.
Den äng, der gladt från torpets knut
Man springer sista paret ut,
De sköna, vassbeklädda stränder,
Der nyss jag såg en kull af änder,
Och dunkel kjusa, solig fjärd
Och skog af fur — se der min verld!
Der kyrkan vinkar, huld och hvit,
Och säger: »kom, mitt barn, kom hit !
Der flöto lifvets första dagar
För mig vid väplingsströdda hagar;
Der vill jag dö i frid en gång,
När presten läser aftonsång.
