Skogens goda fée.
Der bland furor orren spelar,
Der den ömma trast fördelar
Sina toners lust och qval,
Der mot häll, som öfverhänger,
Vilda hallonbusken klänger,
Har jag bott i åratal,
Och jag vet hvar smultron glöda
Mer än eljes purpurröda,
Vet hvar dolda källor flöda
Med en dryck, oändligt sval.
Medan nattvioler dofta,
Komma vilda dufvor ofta
För att matas af min hand.
När min stämma vänligt kallar,
Mellan solförgylda tallar
Blickar elgen fram ibland.
Sjunger jag vid skogens stränder,
Medan månen strålar sänder,
Kommer lätt en kull af änder
För att lyss vid fjärdens rand.
Nalkas från den granna verlden
Något fjäsadt barn af flärden,
Någon vän af stoj och hån,
In i mina skrymslen djupa
Far jag skygg och hufvudstupa,
Stum och sorgsen, derifrån.
Ej hans blick, som nöjet mattar,
Mina enkla fröjder fattar,
At min ljusa frid han skrattar,
Lustans högtförnäme son.
Men ett barn jag tröstar trogen,
När af våda midt i skogen
Det i kras sin bunke slog,
Och åt hjon, som går och vallar
Och sin stilla visa trallar,
Ofta nog jag vänligt log,
Och åt odlarns unga dotter,
Som går hem från ängens slåtter,
Ger jag lifvets bästa lotter,
Ger jag kärleks lycka nog.
Och ibland — ack, alltför sällan!
Har jag sett vid svala källan
Skalden stå, min hjertanskär.
Om hans ögon, bäst han njuter,
Mina händer tätt jag sluter,
Hviskar: »gissa hvem det är!»
Och han svarar: »Länge gömda,
Underbara, evigt drömda,
Sällan sedda, aldrig glömda!
Det är du, min själs begär!»
När han löser mina händer
Och förtjust till mig sig vänder,
Ofta redan flydd är jag.
Väl han klagar: hårda sköna!
Men jag vet att hemligt löna:
I hans drömmar natt och dag
Gjuter mildt jag skogens tjusning.
Skuggors lek och dagrars ljusning,
Källors sorl och tallars susning
Blandas i hans harposlag.
