Regnbågen.
Sol och regn tillsammans timra
Bågens strålbegjutna rund;
Underbart dess färger skimra
I ett smältande förbund.
Af dess glans är öfversållad
Blomstergårdens unga vår,
Liljan lyser som förtrollad,
Darrande af regnets tår.
Och så länge bågen blänker
Sägs det, efter skurar fram,
Ingen syndaflod fördränker
Åter Adams fallna stam.
Sköna bro, som plötsligt strålar,
Darrande ur skyn och mild
Och naturen magiskt målar,
Båge, du är sångens bild!
Sorg och glädje, sol och tårar
Timra diktens båge opp,
Der i glans från högre vårar
Skimrar ett odödligt hopp.
Högre stråla alla kinder
I dess underbara ljus
Och dess lätta bro förbinder
Himlen än med jordens grus.
Snabb den tjusar och försvinner,
Ej af någon hålls den qvar;
När dess rosenglans förbrinner
Samma färg ej lifvet har.
Och så länge Dikten spänner
Öfver rymden än sin spång,
Äro jord och himmel vänner,
Hotar ingen undergång.
Det är hon, som huldt ur skyar
Blänker fram i skimmerskrud
Och beseglar och förnyar
Menniskans förbund med Gud.
O så kom och öfverskygga
Mig ibland, och när jag dör,
Låt mig ila på din brygga
Upp till hemmet ofvanför!
