Vid Trianon.
Her charm around the enchantress Memory threw.
Stolt, oändlig för mitt öga
Lindallén nu öppnar sig,
Trädens blommor öfversnöga
Doftande den hela stig.
Ljudlöst stegen sig förlora,
Hermer skymta här och der
Och en mossbelupen Flora
Stel sin korg i handen bär.
På en bänk är godt att drömma
Ensam här vid vägens rand,
Medan tusen bilder strömma
Till vårt sinne efterhand.
Lindens doft kring pannan susar,
Blicken skymmes mer och mer,
Och i minnets rymd, som tjusar,
Snart det slutna ögat ser.
Granna kavaljerer skrida
Fram ur parkens gröna ram,
Värja har enhvar vid sida
Och enhvar har ock en dam.
Kråsens fina spetsar fladdra
Öfver sidenrockar ner,
Och de stolta munnar pladdra
Artigheter; grannen ler.
O hvad band i dessa nackar,
O hvad snö af pudradt hår,
O hvad tripp af röda klackar,
Der den ädla skaran går!
Fint är dessa qvinnors löje,
Eldig dessa männers blick,
Och i stundens läckra nöje
Är ett lätt, olympiskt skick.
Skälmskt i elfenhvita händer
Rörs solfjädern då och då
Med små röda sidenränder
Och med målning af Watteau.
Epigram man sirligt spetsar
Öfver allt och ingenting;
Af jasmin och ambra kretsar
En parfym i rymden kring.
Så de vandra. Skuggan sänker
Sig alltmer från stam till stam,
Men i fonden, tycks mig, blänker,
Spöklikt hemsk, en bila fram.
