Domrémy.
(*)[1]
Vi bläddrade i boken om Johanna,
Den franska ärans ridderliga mö;
En himmelsk lager smeker hennes panna
Herdinnans lof på jorden ej skall dö.
Hur mycket än försvinner eller skiftar,
Kring hennes hufvud helgonfanan viftar;
Vår själ blir ödmjuk på en gång och fri,
Ty hvarje hjerta har ett Domrémy.
Der blommar åter lifvets morgonminne
För den, som gömmer oförgängligt qvar
En strimma än i oförvissnadt sinne
Af längst försvunna, ljusa oskuldsdar.
Maria kommer, barnet armen sträcker,
En oriflamme det än åt bedjarn räcker
Och säger: stanna, gå mig ej förbi,
Ty hvarje hjerta har ett Domrémy!
Du väl det känner. Allt hvad skönt, som tjusar,
Hvad stort, som eldar, grep ditt hjerta re'n.
Hör, källan sorlar! Hör, hur eken susar!
Se englavingars lätta återsken!
Af gömda harpor trädens kronor klinga,
Och af sig sjelfva alla klockor ringa;
Det ljuder andeskönt, men strängt deri:
Mins, hvarje hjerta har ett Domrémy!
Ibland martyrer der och ljusa englar
Jag Dante såg en gång vid källans våg;
I handen höll han hvita liljestänglar
Och på en qvinlig bild hans öga såg.
Der såg jag Fiesole med helgondragen
Och i madonnans blick, som förr, betagen;
Jag fann odödlig, himmelsk poesi
I mina drömmars ljufva Domrémy.
Bland Thules skalder såg jag en och annan,
Som var i lifvet mild och englaren.
Der gick med Edens blåklintskrans om pannan
Vid Selmas sida, hög och blyg, Franzén,
Och han som sjöng i oförgätna stunder
Om Fogel Blå och om Felicias lunder,
Och kring dem flöt en stilla melodi:
»Bevara rent, som de, ditt Domrémy!»
»Statt upp, gå ut att kämpa ljusets strider!
På dig ett öga ned ur molnen ser.
Sjung helig tro i dimomgjutna tider,
Håll högt och fast det himmelska banér!
Och när ditt värf du krönt, som förr Johanna
Med kronan smyckade sin konungs panna,
Du skall i dödens plågor varsebli
För själens syn ett himmelskt Domrémy!»
- ↑ Med anledning af ett nyutkommet praktverk öfver Johanna d'Arc.
