Den öfvergifna smedjan.
Kom, när midnattstimmen nalkas!
Vill af mildrad luft du svalkas,
Kom till forsens rand i qväll!
Se, bland granar månen glimmar!
Hör, i andetysta timmar
Böljan splittras mot sin häll!
Hon stänker så svalt mot din hvita kind;
Du rädes väl icke för qvällens vind?
Se, dernere, öde blifven,
Mörk och skydd och öfvergifven,
Står en gammal smedja qvar.
Fordom lif och gny der hördes,
Bälgar hveno, hamrar rördes,
Smältan sken på härden klar.
Nu är det så underligt tyst mot förr
Och remnade gapa båd' tak och dörr.
Siste smidesmästarn lärde
Yrkeskonst af hemligt värde
Mot betalning af sin själ.
Mästarn egde ej sin like,
Ej det fanns i Svea rike
Jern, som smidts så segt och väl,
Men kastas på jernvåg de stängers skatt,
Det klingar derur som ett hanligt skratt.
När fördragets tid var liden,
Kom en natt vid nyårstiden,
Just när hammarn flitigt gick,
In en man i bergsmanskläder
Och på hatten hanefjäder,
Log, och i ett ögonblick
Han mästarn behändigt till städet drog,
Hans hufvud han böjde, och — hammarn slog
Sedan dess är smedjan blifven
Fruktad jemt och öfvergifven,
Men ibland--------ack, lyss en stund!
Hör, hur mitnattsklockan klingar!
Se, en qvast af lågor svingar
Genom takets spruckna rund!
Det hviner i bälgarna, tag på tag —
Nu faller ett dånande hammarslag.
