Flickan och blommorna.
Det är nu den sista qvällen,
Som den unga jungfrun skådar
Hemmets välbekanta ställen;
Morgondagen annat bådar:
Sitt ja skall hon svara
Vid altarets rand,
Och bort skall hon fara
Till främmande land.
Mildt från parken månens glitter
Kammarns golf i rutor målar;
Månget barndomsminne sitter
På de silfverbleka strålar.
Af skenet begjuten,
Hon löser sitt hår,
Och stilla och sluten
I tankar hon står.
När sitt skimmer Luna Öser,
När de milda dagrar svalla,
Gördelns band den unga löser,
Låter drägtens vågor falla,
Hon lägger sig neder,
Af strålarne kysst,
Hon småler, hon beder,
Och slumrar så tyst.
Men derutanför hvad väsen!
Hur det mumlar öfver marken,
Hur det hviskar öfver gräsen
I den doftuppfyllda parken!
Hör, liljorna knota
I skinande rad,
De klaga, de hota
Med skälfvande blad.
»Vår hon var — och bort hon drager!
Hennes sinne var en liljas,
Hennes växt jungfruligt fager.
Syster, skola nu vi skiljas?
Det manliga slägte
Är vildt i sin brand;
O ve, att du räckte
Åt mannen din hand!
»Skall hans arm förmätet röra
Denna midjas fina stängel!
Skall hans ystra skämt få störa
Friden hos en snöhvit engel!
Du växte så stilla
I liljornas vård;
Hvi gör du oss illa,
Hvi är du så hård?»
Men de fagra rosor svara
Rodnande af kärlekslågor:
»Låt er leda jämmer fara!
Vackert skäl till qval och plågor!
Vi jubla, o syster,
At timmarnes gång;
Att sjunga oss lyster
Din brudliga sång.
»Unga sköna, rosenröda!
Älska, älska, det är lagen!
Du skall blomma, du skall glöda!
Rik och huld är morgondagen.
Att fjäriln omsluta
I lönligt gemak,
Att njutas och njuta
Är rosornas sak.»
Neckrosdrottningen, som simmar
I den svala dammens vatten,
Hörde, medan månen glimmar,
Blomsterträtan under natten.
Förundrad i hogen
Och darrande, skär,
Hon hof sig ur vågen
Och talte så här:
»Hvarför gnabbas? Hon, den rena,
Skall, som förr, i lust och smärta
Eder begge än förena
På sin kind och i sitt hjerta,
Så blyg som en lilja,
Som rosen så varm,
Så from i sin vilja,
Så huld i sin barm.
»Endast ett jag mäktar gifva
I den festligt ljufva stunden:
Att, hur lifvets vindar drifva,
Rotad stå på fasta grunden,
Sitt hufvud att böja,
När vågorna slå,
Och tacksam det höja,
När lugna de gå.
»Att i dyn ännu och slammet
Stå med himmelsk snö i hogen
Och att skölja hvardagsdammet,
När man kan, i klara vågen,
Se detta, du sköna,
Jag bringar i qväll!
Må himlen dig löna!
Var god och var säll!»
Så i måneglans, som ttjusar,
Blomsterhviskningen förklingar; —
Morgonvind, som muntert susar,
Snart till flickans fönster svingar,
Han rycker på haken
Med skalkande ljud
Och ropar: blif vaken
Och kläd dig till brud!
