Jordmasken.
I slottets flygel står se'n forna dar
En samling mest af franska böcker qvar.
Jag kallad blef att ordna den på nytt,
Ty mycket skingrats medan tiden flytt.
Hvad fina stick, hvad hedervärda band,
Hvad doft af mysk och ambra deribland!
Ett multnadt sekels bildning gömmes här:
Frivole Parny! Fräsande Voltaire!
På väggen sitter, lysten smått och fri,
Med barm, som höjs ur gazen, Dubarry.
En öm herdinna sitter, söt och mjäll,
Och leker med en hind; en fin pastell!
Jag tycker än i detta rum mig se
Den förre egarn vandra kring och le.
Hur mången illusion du hade mist,
Om nu du lefde, encyclopedist!
Men genom fönstret sommarn vinkar vän;
Jag måste ut bland parkens vackra trän.
En bok jag tager med. Men hvem? — Jean Jacques? —
För känslosam — nej, heldre Condillac!
Må göra, gamle filosof! Så kom
Och läs för mig din gamla lexa om,
Den glädjelösa: allt är mull och stoft!
Kom med till bänken under lindens doft!
Jag läste på. Men vänlig vestanvind
Och blomsterångor smekte ömt min kind,
Och, bäst det var, jag sömnens nektar drack,
Till marken föll den gamle Condillac.
På drömmens vinge for jag efter hand
Till sångens gamla, underbara land,
Der hjertat stillar eviga begär,
Ty himmel, Gud och englar finnas der.
Uppvaknad snart, jag ned i boken såg,
En mask på textens öppna sida låg.
Jag tänkte: sådan herre sådan gäst!
Jag tänkte: lika trifs med lika bäst!
