Epilog.
Lilla snäcka, återsegla!
Gladt från täflingsfärden drag
Dit der hemmets öar spegla
Sig i blå arkipelag!
Vänlig kåre seglen fyller,
Tempellunders pinjeträn,
Dem en aftonglans förgyller,
Rosiga dig vinka hän.
Någon stöt och någon läcka
Har du fått, jag vet det nog.
Var ej stolt, min lilla snäcka:
Mångens jakt förbi dig drog.
Tacklet, snodt af känslans röda,
Drömmens gyllne silkeståg,
Rispats upp vid färdens möda
På den mångbesökta våg.
Hem, att mera fast dem vira,
Tills du kanske än en gång
Nya lekar dristar fira
Vid den skälmske Zephyrs sång!
Ila hem att dig förtöja
Från din seglings kamp och lust!
Ila hem att stilla dröja
Invid fantasiens kust!
Der bland klassiska ruiner
Skall du åter hemta last
Af oliver och af viner,
Trygg en stund för vindens kast!
Der en laddning skall du taga
Omigen af ungdomshopp!
Framtidsdrömmar, forntidssaga
Tag ombord på däcket opp!
Kanske snart vi åter våga
Oss förtro åt vind och sjö
Och till täfling åter tåga
Från vår undangömda ö.
