Höst. (Wirsén)
<dikt>
The flower that smiles to-day To-morrow dies.
Shelley.Nu komma kalla dagar, Nu komma dagar grå, Och hur ditt hjerta klagar Så komma de ändå. För vindens fläkt i natten Den sista rosen dog, Det mörknar öfver vatten, Det glesnar öfver skog.
Det hviskar öfver fjärden En sorgsen anderöst: »Nu sommarn gick ur verlden, Farväl! Nu är det höst!» Du lind, som börjat gulna, Du snart skall öde stå; Nu komma dagar kulna, Nu komma dagar grå.
Vildblomma, som fördröjt dig I dunkla snåren än, Och tyst i hopp förnöjt dig: Du har ej långt igen! Och neckros, du, som domnar Så blek invid din ö, Ack, det är bäst du somnar, Ty snart du måste dö.
Och hjerta, du, som skådar Hur allt förvandlar sig, Fins ingenting, som bådar Den samma lag för dig? Men ängsligt hörs du svara: Ack, unna mig min frid, Och låt min sommar vara Ännu en liten tid!
