Emaus.
För hvarje själ, som än ur jordens dimma
Mot höjden ser i sorgens skymningstimma,
För en och hvar, som vandrar än framåt
I himlatankar på en jordisk stråt,
Det fins en stilla by, en vänlig hamn,
Ett Emaus, som sträcker huldt sin famn.
Der sitter Mästarn än i aftonglöden
Till bords i stilla krets och bryter bröden,
Och huldt förklaras lifvets dunkla öden.
Fast Honom strax vår matta syn ej känner,
Han går på vägen än med sina vänner,
Och hur bedröfvadt än vårt hjerta var,
Det lugnas snart af denne främlings svar,
Och medan solen släcks och dagen dör,
Vår ande gläds, vi veta knappt hvarför;
Vi hviska blott: o dröj den korta tiden,
O dröj i qväll! I morgon börjar striden!
Blif när oss än, ty dagen nu är liden!
O stilla vrå, der fridens blomma spirar
Och mildt Han nattvard med de trogna firar!
O enkla hydda, ljuft förtrogna bo,
Der fogeln vingen hvila får i ro!
Hvad helgdagslugn, som sänks på aftonsky!
Hvad blida stunder, som så hastigt fly!
Men att det Mästarn var vår syn ej finner
Förr'n i den stund, då plötsligt han försvinner,
Först då vi känna, hur vårt hjerta brinner.
O gläd dig, själ! När lätt af fröjd du bäfvar,
Och något heligt genom anden sväfvar,
När något evigt mål dig fyller opp
Med himmelsk tro, med tålamod och hopp,
När hjertat slår så högt som slå det kan
För mensklighetens sak: då är det Han,
Då sitter Mästarn än i aftonglöden
Med dig i Emaus och bryter bröden,
Och huldt förklaras lifvets dunkla öden.
