Englaröst.
Kom åter, barn, en engels stämma talar,
Kom åter, barn, ur flärdens gyllne salar,
Från verldens glittergranna spindelgarn
Kom åter, barn!
Ej fråga mer på sluga dårars sätt
Hvad som är klokt, nej, fråga hvad är rätt!
Blott den, som offra kan en jordisk vinning,
Skall fästa Edens krans om svalkad tinning,
Blott den skall hinna fridens helgedom,
Hvars själ är from,
Och om de säga, att du svärmar blott,
Så vet, att sådan är det ädlas lott!
Så ha de svärmat, alla de, som drogo
Till ljusets kamp och för en sanning dogo,
Så svärmar skalden än i vårens dag
Vid lyrans slag,
När högre verldars maning tyst han hör
Och himlens vind i hjertats strängar rör.
Kom åter, barn! Förgäfves söker ingen,
Förgäfves ingen fogel lyfter vingen;
På tankens alp, i bönens däld är Gud,
I sångens ljud,
Och blott du söker, o, var viss, du når,
Och gåtan tyds som än du halft förstår.
Ej som de fega hjertan ofta bruka
Sjunk ned i fromleriets febersjuka,
Nej, skåda frisk och utan svek dit opp
Med barnets hopp,
Var mild och fast, var glad och allvarsam!
Låt rosor växa än vid korsets stam!
Kom åter, barn, kom hit till ungdomskällan,
Och räds ej derför att du kom så sällan!
Ty allt är glömdt och allt är åter godt:
Välkommen blott!
De ädle döde, som från dig gått hän,
Dig ropa mildt bland lundens dunkla trän.
