Slaget vid Lund.
(*)[1]
I.
Det hägrar i dag ur drifvor och is
Ett minne, som stärker och gläder;
Det kommer så friskt på nordmannavis
I vinterligt bitande väder
Och helsar från frejdade fäder,
Det kommer i kyller till sönernas lag
Med stridernas ärr i de herrliga drag.
Då ljuder revelj. Det samlas en här
Af bilder från blodiga banor,
Det höres ett sus båd' fjerran och när,
Det hviner i fladdrande fanor
Med Lutzen och Clissow till anor.
Hör, trummorna hvirfla ur grafvarnas rund,
Trumpeterna smattra om slaget vid Lund!
Hvem kommer så ung, så kraftig och stum
I spetsen för ryttaretrafven ?
Blott seger han vill, men annars ett rum
Bland döde i Riddarholmsgrafven;
Han svänger sin snöiga glafven,
Han kramar så hårdt om dess fäste sin hand:
Det gäller att frälsa båd' krona och land.
Hvem täljer, o Karl, din ensliga hog,
Der hjeltebeslutet uppstiger,
Din herrskareandes slumrande våg,
Der nordan än rufvar och tiger?
Ditt lif du åt mödorna viger
Och skådar orubbligt i ögat ditt mål
Och kläder ditt innersta väsen i stål.
Och dagen vardt het bland hugg och bland skott;
Kring Helgonabacken det smäller,
En rodnande färg ha drifvorna fått
Och vildare drabbningen sväller,
Och vunnits den hade ej heller
Om Lif-Regementet ej stått som en mur
Och tagit det värsta af kulornas skur.
O, Bielke! Ditt namn förblekna ej skall,
Ditt rykte skall strålande svinga,
Ty konungens krona, som nickat till fall,
Du tog på din frälsande klinga,
Som faran ej kunde betvinga;
Med hjeltesqvadronernas glesnade led
På döden du skådade trotsande ned.
Den kom, den höll på att krossa din tropp,
Som kämpat i timma på timma;
Då dammar af snö en hvirfvel opp:
I aftonens rosiga strimma
Brillant och hans ryttare glimma,
Han kommer, den unge, de trogne till värn
Med kinder i lågor, med sinne af jern.
Och leken sig vänder; fienden flytt.
Ej längre kanonerna dåne,
Och svärden må hvila! Natten har grytt
Och vinterns allvarliga måne
Belyser det härjade Skåne,
Der blågula svenskar, som stupat och blödt,
Af såren ha färgats som danskar i rödt.
Han lyser ur skyn så strålande klar,
Lik hoppet, som åter sig tänder
I sinnen, som tviflat om framtidens dar
På Sveriges välsignade stränder,
Han lyser på värnade länder,
Men blodigt med skenet sig mänger ibland
Det fladdrande skimret af Valkärra brand.
Vid hästarnes tramp den segrande rad
Mot Lund sin kosa nu tager.
Med spiror och gaflar Absalons stad
Sig kröker i skälfvande dager,
Som månen kring nejderna drager;
Men bägaren väntar vid brinnande ljus
På okände segrarn i biskopens hus.
II.
Ej till prål med fädrens strider
Ha vi samlats denna dag,
Ej till skryt med svunna tider
För en flyktig stunds behag;
Men i efterverldens sinne
Bör en forntids bild stå opp,
Ty ett folk förutan minne
Är ett folk förutan hopp,
Och hvad tryggast stunden njuter
Ur det flyddas marker skjuter.
Tvenne sekel flugit redan
Sedan Lundaslaget var,
Och de bleknat längesedan,
Aschebergs och Spegels dar.
På de fält, som vittnen blifvit
Till den elfte Karls bedrift,
Höstens skördar ofta skrifvit
Gyllene försoningsskrift.
Regnbågslikt utöfver Sundet
Spänns nu fosterbrorsförbundet.
O hur mycket då oss bjuder
Att med tacksam hog och from
Lyssna till den röst som ljuder
Nu ur minnets helgedom!
Välden ramlat, ödet fälde
Mången byggnad stolt af år,
Men det gamla Svea välde
Grundadt i graniten står,
Och vid ärfda fadersgården
Gästvänskap har dörravården
Det är sant, att vidt vi farit
Och att nu vi vändt igen;
Det är sant, att hvad vi varit
Vi i allt ej äro än;
Det är sant, att trängre, trängre
Tomten blef kring stugans dörr
Och att Östersjön ej längre
År vår insjö nu som förr,
Men från Norge klinga orden:
»Är ej jag din broder vorden?»
Gjutes ej ur fridens käril
Ymnighet på fälten ned?
Lågar ej på hemmets äril
Stilla dygders offerved?
Har ej Lagen värnat låsen
På vår tysta lyckas port?
Stiger röken ej från åsen
Lugn och klar, som förr den gjort?
Får som svalan ej vårt sinne
Bygga bo vid tempeltinne ?
Sverige, gamla örnanäste,
Sverige, ärans fosterbygd,
Odalfrihets bergafäste,
Hem för kungatrohets dygd!
Se, i dag med sonligt sinne
Arfvingar af fädrens kall
Sitt tvåhundraåra minne
Lägga på din fotapall:
»Med Guds hjelp» vår lösen åter,
Som vid Lund, förnyad låter.
Oförbrunnen frihetslåga,
Oförsvagad kungatro,
Kraft att allt för äran våga
Och för fosterbygdens ro,
Hoppet att ett folk, som eger
Sådan häfd som Sverige har,
Har en underpant om seger,
Blott det vårdar sitt försvar: —
Detta är det testamente
Bjelke ger sitt regemente.
III.
Stolt till kamp mot halfva verlden följdes våra fäder åt,
Norrskenslika brunno svärden på de tusen striders stråt.
Lif af mödor! Död i ära! Vexlingar af fröjd och fall!
Riddarspel, som vådligt lyktats vid ett skott från Fredrikshall!
I bedriftens kor, der alla sköldar tala högt om bragd,
Der den stora hjelteåldern på sin sarkofag är lagd,
Låt i dag en vakt oss hålla! Kan väl någon undra på
Om en tår vid dessa minnen skymtar i vår ögonvrå?
Heliga och dyra fanor! Ädla, vördade banér!
Låt oss dröja andaktsfulla en högtidlig stund hos er!
I en snäckas skal förnimmes hela hafvets vågmusik:
Så ett haf af ära susar, fanor, i er minsta flik!
Narva flyktat som Pultava, segrar flytt som nederlag:
Men när Minnets stämma ljuder mäktig denna högtidsdag,
Glimma lägereldar plötsligt för vår blick ur fjerran fram
Och vid fältkanonen blickar karolinen allvarsam.
Upp, dragoner, upp, husarer, grenadierer! Alla tre
Må vi våra stolta minnen denna dag vår hyllning ge!
För vår syn i dag ur skyar Bielkes hjelteflock sig rör:
Må vi tre, som ärft dess ära, ge den skaran vår honnör!
Trenne grenar upp vi sköto från gemensam, kraftig rot,
Och vi trotsat åskors viggar och vi trotsat stormars hot.
Bröder! Om vi skildes sedan åt sitt håll en hvar, än se'n?
Våra grenar blifvit stammar — roten är den samma än.
Denna rot, af blod bevattnad från gemensamhetens år,
Än i dag så stark som fordom oeh så full af safter står,
I en stund så skön som denna väl vi känna en och hvar:
Roten är den svenska äran! Hon är räddad, hon är qvar.
Och när långt från flyktig äflan, långt från skiftande bestyr
Högt på Minnets silfvervinge denna dag vår tanke flyr,
Vi oss tycka gamla vänner, som ha råkats nu igen,
Och vi ropa till hvarandra: Bielkes gossar lefva än.
Och i aftonrodnans dager från de flydda hjelteår
Skimrande och hög och fager Regementets ära står.
Så i qvällens timme glimmar darrande från topp till topp
Öfver fjäll med trenne kammar flydda dagens helsning opp.
Och kring bergets alla branter ljuder Hoppets höga röst:
»Nordens söner, hållen samman! Vården flamman i ert bröst!
Detta folk får aldrig falla, aldrig kufvas denna trakt,
Der så underbara minnen gå i stjernenätter vakt.»
Med det samma aftonhimlen blänker klart af facklor full,
Karlavagnen gnistrar plötsligt fram ur skyn med hjul af gull,
Och på Nordens öden skådar i den djupa nattens stund
Sträng den store samfundsordnarn, segerkonungen från Lund.
- ↑ vid den minnesfest, som år 1876 firades af Lif-Regementets trenne corpser på årsdagen af slaget vid Lund.