Pagens visa.
Brama assai, poco spera, e nulla chiede.
Tasso.
När morgonstrålen faller
På tinnar och på galler
Och helsar: »det är dag!»
När morgonvindar locka,
Jag går att rosor plocka
Vid lärkans första slag.
Jag väljer — ljufva möda! —
De rödaste bland röda
Att ge mitt hjertas dam.
När vidt från hela trakten
Man samlas hit till jagten,
Du vill till häst också;
Se, gångarn fram jag leder !
Sitt upp! Min hand jag breder:
O stöd din fot derpå !
Jag får — förstulna lycka ! —
Dess sidenboja trycka;
Haf tack, mitt hjertas dam !
I eken höstvind susar
Och jägarskaran brusar
Vid hornens skall framåt.
De hvita falkar sväfva,
Förföljda dufvor bäfva;
Men när från skogens stråt
Till hemmet skaran vänder,
Du lyfts på pagens händer
Ur sadeln lätt, min dam !
Vid gästabudets timmar,
När riddarsalen glimmar
Af gull och hermelin,
Din page vid stolen vaktar,
Din minsta vink han aktar
Och skänker i ditt vin.
Jag får din stämma höra
Och lätt din drägt beröra,
Mitt hjertas ljufva dam!
När kyrkoklockan kallar
Högt öfver mur och vallar
Och messans stund är när,
I slöjan du dig höljer,
Din gång jag lydig följer,
Och bok och släp jag bär.
När helga kalken höjes
Och knä till jorden böjes,
Jag ber för dig, min dam!
När dagens möda svalkas
Och hvilotimmen nalkas,
Jag tänder facklan stum,
Jag kastar om dig kappan
Och upp för vindeltrappan
Dig lyser till ditt rum.
Till afsked stolt du nickar;
Hur kall, hur lugn du blickar!
Sof väl, mitt hjertas dam!
Så mina dar förrinna,
Min ljufva herrskarinna!
Och allt hvad jag begär
Som lön att jemt dig tjena,
Du hulda och du rena,
O vet du, hvad det är?
Ett »tack» från ögon klara,
Ett lätt »god morgon» bara,
Och nöjd jag är, min dam!
