Lärkan.
Se, hur jernvägståget ilar rasslande framåt, framåt!
Hur det pustar, hur det bolmar rök och gnistor på sin stråt!
Ingen hvila, ingen hvila! Iltågsfart och buller blott!
Ständig flämtning! Jemt som tiden går det undan brådt, så brådt!
Men följ med, du lilla lärka! Kretsa öfver vagnar snällt!
Lärka, du med dun på vingen, följ utöfver skog och fält!
Var ej rädd för stenkolsröken, som i hvirflar drar förbi,
Frukta ej, du välljudsrika, hvisselpipans jämmerskri!
Ty det finnes dock stationer, någon gång står tåget still,
Då, du ljufva sångarfogel, skall du slå en liflig drill!
Genom fönstren trötta hufvud sträckas efter luft och ljus,
Låt dem höra då, o fogel, dina milda toners sus!
Vet, i första klassen sitter lutande en gammal man,
Från en annan strand han kommit, från de sina skildes han.
Lärka, låt din enkla visa mildra i hans gamla själ
Tunga minnet af de kära, som han sagt farväl, farväl!
Vet, i andra klassen sitter längtande en annan man;
Bort han for, men nu till hemmet åter ställer färden han.
Monn' de frodas, barn och maka? Lärka, dina toner slå,
Och han hör på förhand jollret, qvittret af de kära små!
Men i tredje klassens fönster sitter blek en mor och böjd,
Hon är arm, hon mist sin lilla, sina dagars enda fröjd.
Lärka, sjung! Din sång skall ljuda för det qvalda modersbröst
Som en engels röst ur skyar: du förgråtna, fatta tröst!
Men ej endast dessa trenne fröjdas, fogel, af din sång, —
Nej, der minst du anar, lyss man glad till dina toners gång,
Ty, hur jägtad än man tyckes, o det fins i hvarje barm
Ett behof af friska qväden efter dam och jernvägslarm.
Nu är slut med uppehållet, tåget åter brusar hän,
Ångans draperier sväfva mjuka öfver furuträn;
Men följ med, du lilla lärka, och vid nästa hvilstation
Låt de resetrötta höra om igen din vackra ton!
