Tag mot.
Tag mot, tag mot, när qvaJets timme naikas
Och du på smärtans hårda läger sträcks,
Och feberhettan ej om dagen svalkas
Och du om natten jemt till plågor väcks!
Tag mot, min själ! Om himlen så behagar,
En gång af helsan smeks igen min kind,
Jag vaknar glad till ljusa sommardagar
Med blommors doft och vänlig vestanvind.
Man bär mig ut till kända trappuppgången,
Der kaprifolien gror kring förstu'qvist,
Jag får de mina som för andra gången;
Jag räknar öfver, ingen har jag mist.
Och rörd jag tänker: sorgens mörker bara
Har dämpat hjertats stormande begär,
Och rörd jag tänker: natt det måste vara
Om man skall skåda himlens stjernehär.
För nlig har sångens röda ros, den kära,
Ibland ur smärtans dalar spirat opp.
Man måste vara kyrkogården nära,
Att riktigt känna ett odödligt hopp.
