Pingst.
Du kommer åter med ljusa knoppar,
Du kommer åter med helig frid,
Med vänlig sol och med ljumma droppar,
Du sköna, signade pingstetid,
Och unga hjertan som allra mest
Förtjusta fira din ädla fest.
Det trema folket i gröna dalar,
Vid stilla sjöar, på höga berg,
Och kungen allt i de gyllne salar —
Du helsar alla i rosig färg,
Du viftar frid på de unga gräsen,
Du viftar frid på hvartenda väsen.
Välkommen åter till späda lunder
Och nicka helsning i hvarje dörr!
Välkommen åter med höga under
Och himlens lågande eld, som förr!
Och lär oss tala och lär oss sjunga
Med nya sinnen och nyfödd tunga!
Det glömda språket oss för i minne,
Vårt modersmål i de forna dar!
Ack, det halkat ur själ och sinne,
Och dunkla drömmar blott äro qvar,
Men spridda stafvelsers ljud oss tjusar,
När lärkan sjunger och bäcken susar.
Väl ropas än af så många munnar:
»De äro rusiga blott af vin»,
När en apostel Ditt lof förkunnar,
Du höge Ande, och gycklarns grin
Vill spörjas än, när som tänkarn ordar
Om lif, som ingen i mullen jordar.
Men obekymrad om vrånga domar
Skall sångarn sjunga alltjemt ändå,
När trasten slår och syrenen blommar,
Om Fadrens boningar i det blå,
Och kanske lyssnar till hvad han talar
Det trefna folket bland berg och dalar.
Hvad mer, om stoftet blir gömdt i jorden
Förr'n hvad han velat han bragt till slut?
Pingstliljan, sommarens härold vorden,
Dör nöjd, när honom hon ropat ut.
Af pingstdagsflamman så stark och ren
De ljusa bladen ge återsken.
