Saul i Endor.
Den tysta natten kom omsider
Med dimmors dok i däfvet hår,
Och regn tycks nalkas, hvad det lider.
Men ej till jord det falla får,
Och om det faller, är det blott
Ett duskigt stänk, som snart förgått;
Det ängslar mer än det förljufvar,
Ur molnets fållar helst det rufvar.
Så rufvar qvalet i ditt sinne,
O mörke Saul, utan tröst,
Så disigt är det nu derinne
I molnomtöeknadt hjeltebröst.
»Det är så tungt, förstummats ha
De bud, Du sände, Jehovah!
Välan, I trogne, upp att finna
I sorgen råd hos Endors qvinna!»
I grottans djup, der ormen hväser
Och ödlan kryper, stum hon satt;
Med qvistar offereld, som fräser,
Hon matar i den kulna natt;
Hon mumlar Pythons namn ibland
Och tecken gör med vissen hand.
Förklädd och följd af kämpar tvenne,
Den sorgbetyngde kom till henne.
»O du, som andar kan befalla
Med ljud af något mäktigt namn,
Jag dig besvär, o kalla, kalla
Hit Samuel ur jordens famn!»
Hon hviskade mot marken då,
Och lågan lyste blek och blå,
Och sakta skred, med konst besvuren,
En luftig bild, på dimmor buren.
Profetiskt stor, i manteln sluten,
Med silfradt hår och silfverskägg,
Han kom, af måneglans begjuten,
Och stannade vid grottans vägg,
Så hög, som när vid Bethels tjäll
Han fordom dömde Israel,
Så sträng, som när kring frälsta arken
Han Filistéer slog till marken,
Och Saul sjönk på knä: »O tala,
O säg mig, hvad jag göra skall!
Min ångest ingen kan hugsvala
Och riket lutar re'n till fall;
En här af fiender jag ser,
Och Jehovah ej talar mer,
Ej helga drömmar, ej profeter
Förkunna mer hans hemligheter.»
Den döde svarar: »Hvi mig kalla
Ur hvilans famn på luftens stig?
Din dom är fäld. Du måste falla,
Då Jehovah sig vändt från dig.
Blott ett har Samuel till tröst,
O son af Kis, åt såradt bröst:
I morgon skall hos mig du vara
Med dina söner, fri från fara.»
