August Sohlman.
(*) [1]
Du mörka djup, som menskofröjder söfver,
Säg, hvi du gjöt din hemska bölja öfver
De käras stöd, hvad stoltast hemmet såg!
Du falska våg!
Du vreda vind, som brusar öfver fjärden,
Du barnet tog, som föga sett af verlden,
Du blekte mannens helsofulla kind,
Du vreda vind!
Och furen föll och telningen tillika,
Det späda bröstet qväfdes och det rika,
Och femti år och tio bergats der
Som tid ej är.
Men minnet hviskar: o hör upp att klaga!
Hans själ var närd af nordens hjeltesaga,
Och för din ära stod hans själ i brand,
O fosterland!
Må skilda domar gå från skilda läger!
Må tankar skifta! Men vårt hjerta säger:
För nordens sak han stred med manlig arm
Och eldad barm.
Han vägde ej med krämarvigt allenast
Hvad svenska sinnen ega bäst och renast:
Vår odlings helgd, vårt trygga sjelfförsvar
Hans sträfvan var.
Och derför heder öfver detta minne!
Sof ljuft i kullen, slumra tryggt derinne!
Vid sidan af ditt barn från vågors strid
Sof ut i frid!
Men hvad skall trösta makan, som står åter,
Och denna ljufva syskonring, som gråter,
I sorgens natt en häck af rosor små
Med dagg uppå?
Blott En det kan. Jag vill en krans blott binda,
En ringa krans, och rundt om stenen linda.
Af vattenliljor och cypress den är:
Den vissne der!
Och jag vill sjunga: hvilan är nu hunnen
Och stormen slut och faran öfvervunnen,
Landkänning gifven af det fasta land,
Af löftets strand.
Och jag vill sjunga, djup, son, sorgen sofver,
Du har den, vaggat mildt och vänligt öfver
Till fridens hamn, som dödlig blick ej såg!
Du lugna våg!
- ↑ jemte en tioårig son omkommen genom drunkning.