Nicodemus.
I.
Han kom om natten, djupt i manteln sluten
Och rädd att kanske varsnas långt ifrån,
Men nyttjas skall den flyende minuten
Och träffa skall han timmermannens son.
Om natten kan ej fariséen skåda
Den fromme svärmarn med försmädlig min;
Den bleka månen må väl ej förråda
Att vandrarn är en man i Sanhedrin.
Hur tyst, hur stilla! Af de matta strålar
Jerusalem i svepning kläds som lik;
En ängslig silfverdimma magiskt målar
Den täckta gång i Salomos portik.
Och genom Kidrons dal till Oljoberget
Går den försagde, grubblande och stum.
Der syns en hydda: är ej der herberget,
Der mästarn tills i morgon har sitt rum?
O Nikodemus, lärd i fädrens lagar
Och underkunnig i de gamles bud!
Hvad är för oro, som ditt hjerta jagar,
Och hvadan dessa suckars brutna ljud?
Han syns i dörren. Den, du sökt, är nära,
Ett Stjerne skimmer faller på hans hår,
Och se, han öppnar famnen och sin lära!
Du lyssnar. Andaktsfull naturen står.
II.
Han kom om natten. Förr än morgon bräckte,
Han gick till staden tigande igen,
Och ingen fogel sjöng, och blomstrens slägte
I morgonslummer stod och drömde än.
Och ingen mäktat speja hemligheten,
Och ingen vet, att rörd han kommer från
Föraktets man, den smädade profeten,
Från orostiftarn, timmermannens son.
Han kan gå lugn. Med dagern är han vorden,
Som förr, en vördad vis i rådets rund,
Och ingen mer än en på vida jorden
Vet, hvart han gick i nattens skumma stund.
Han är den samme. Lärd i fädrens lagar
Och underkunnig i de gamles bud,
Han lefver lugn som fordom sina dagar,
Och hvad han talar vinner bifallsljud.
O Nikodemus! Men i nattens stunder
På knä du prisar ljuset, som har grytt,
Och du betänker det fördolda under,
Som Mästarn kallar »varda född på nytt».
Och det var du, försagde, ock, som lade
Förgråten honom sist i grafvens fred;
Den aloé och myrrha, som du hade,
Fick du, försagde, svepa honom med.
