Herr Olof.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

På ängen under det mörka fjället,
Det är det ställe, der leken går
Från solnedgången till hanegället
Och helst när månen på fästet står;
De ljusa lindar
Der hålla vakt,
Ej störs af vindar
Den tysta trakt,
Men strålar darra på hvarje blad
Och gräset glittrar i daggens bad.
      Kommen I ej?
      Kommen I ej, Herr Olof?

Jag trår igen till de yra ringar.
Jag var der nere i går och såg
Den nejd, der elfvornas drottning svin
Ett flor af silfver på marken låg;
Så mjuk var dimman
I enslig dal,
Och sen var timman
Och rymden sval;
I aftonluften jag hörde då
En sakta susning på ängen gå:
      Kommen I ej?
      Kommen I ej, Herr Olof?

Då brusto alla de forna banden,
Förtrollad in jag i ringen smög,
Och elfvan räckte mig svala handen
Och bort i tumlande dans jag flög.
Som is det kändes,
Som eld det var;
En längtan tändes
Så underbar,
Min gång blef lätt på den däfna mark
Och sången klingade mera stark:
      Kommen I ej?
      Kommen I ej, Herr Olof?

Ur ängen doftande blommor trängde,
Som ingen än uppå jorden sett,
Och ljusa parker, der frukter hängde
Med saft, som hemliga djup beredt;
Ur fjerran smekte
Oss bäckens sus
Och hjordar lekte
I månens ljus,
Och dalen glänste i blått och hvitt,
Och jublet brusande steg och fritt:
      Kommen I ej?
      Kommen I ej, Herr Olof?

Men elfvadrottningen log ett löje
Och rörde snabbt med ett steg min fot:
»För dig har jorden ej mer ett nöje,
För dig, herr Olof, är ingen bot.»
Och som hon ropat
De orden kallt,
Var undansopadt
I blinken allt,
I jorden elfvornas lek försvann,
Men än ur jorden mig sången hann:
      Kommen I ej?
      Kommen I ej, Herr Olof?

I blommor alla i jorderike,
I matta fröjder, jag hatar er!
Jag vill till blommor förutan like,
Jag vill, I luftiga barn, ditner!
Min fot hon rörde,
Den spritter än;
Den ro, hon störde,
Ej föds igen,
Och röster klinga mig jemt emot:
»För dig Herr Olof, är ingen bot!
      Kommen I ej?
      Kommen I ej, Herr Olof?