Modershopp.
Ej än, ty feberhet din panna är
Och i ditt bröst är stormande begär,
Ej än, men snart du finna skall ändå
Den ljusa frid, som nu du tycks försmå.
Ej än, men snart din ande känna skall
Att ädelt lugn är mer än grumligt svall,
Att palmens qvist är mer än lagerns krans
Och att raketen ej har stjernans glans.
Ej än, men snart du finna skall, att skön
Vid dagens slut är enkel aftonbön,
Att lampan glimmar i din moders hus
Mer skönt än festens alla granna ljus.
Ej än, men snart du finna skall, hur smått
Är mycket, som man kallar stort och godt,
Hur stora ord och stora löften fly
För vinden bort som söndertrasad sky.
Ej än, men snart du ser, att blyg och mild
Är ofta just den högsta kraftens bild,
Att mycket väsen ej det ädla gör,
Men kämpar tyst och utan jämmer dör.
Ej än, men snart, om rätt mitt hjerta spår,
Vid Kristi kors du, sänkt i böner, står.
Då skall du se, hvad kraft och mod det ger,
Fast här du stundom det föraktadt ser.
Ej än, men snart, om blott du tålig är,
Skall allt bli ljust, som nu är dunkelt här.
Förbida, älskling! Ack, ej än, men snart
Skall allt bli godt och allt bli uppenbart!
