Nyponblomman.
Mager mark och bister vind
Bleka nyponblommans kind,
Men jag trifs ändå att lefva
På mitt skär i stenig skrefva.
Bister vind och mager mark!
Tacka vet jag yppig park,
Der de fagra rosor röda,
Mina fina systrar, glöda.
Huldt de stå till tidsfördrif,
Lefva sybaritiskt lif,
Tills en sprätt en dag sig bockar
Och åt fmhylt mö dem plockar.
Nyponblomman på sitt skär
Dock tillfreds i hoppet är:
Ringa är jag, kan man tycka,
Men ock jag skall sprida lycka.
Ty det kommer väl en gång
Under blåa böljors sång
Någon sjöman hit, af vinden
Piskad liksom jag om kinden.
Glad han helsar nog mitt skär:
Det en bit af Sverige är,
Sverige, som på fjerran vågen
Ofta honom log i högen.
»Var välkommen hit i dag,
Du, som slitit ondt som jag!»
Så jag hviskar då och nickar
Mot hans trogna, svenska blickar.
Och han ser min bild med fröjd;
Säkert tänker han förnöjd:
Skön och arm som hon är Norden,
Gud välsigne fosterjorden!
Och han bryter mig så gladt,
Jag får sitta i hans hatt,
Och han ger mig hög åt henne,
Som han fäst med ring och spänne.
