Goethe.
I.
Midt i skogen står en källa,
Vid dess vågor Visan bor;
Underfullt och mildt de välla
Under dämpad fogelchor.
Ljuf med blåklintskrans i håren
Och med väpling vid sin barm
Visan slumrat långa åren,
Oskuldsfager, hvit och varm.
En förtrollningsformel sofver
Hennes friska lemmar der,
Bok och vide susa öfver
Folkets hulda hjertanskär.
Men en yngling, skön som våren,
Steg en dag från himlen. Lyss!
På de långa ögonhåren
Trycker han en stilla kyss.
Visan vaknar ur sin dvala,
Ger befriarn glad sin hand;
Lönligt med hvarann de tala,
Lutade mot källans rand.
Solen kastar mild sitt glitter
Öfver skogen på en gång:
Öfverallt är fogelqvitter,
Öfverallt är doft och sång.
II.
Qvällen kommit. Svanen seglar,
Solen sjunker i ett haf,
Der ett grekiskt tempel speglar
Gafvelgrupp och architrav.
Hög i aftonrodnans dager
Sitter der en offerprest;
På hans panna Phoebi lager
Alla sånggudinnor fäst.
Denna blick, som moln ej störde,
Vittnar om heroers slägt,
Och odödligheten rörde
Detta hufvud med sin flägt.
Joniskt milda vindar svinga
Till den gamle sångarn ner;
Ambradoft och vår de bringa
Och en helsning från Homer.
Vågen blånar, luften bäfvar
Full af herdepipors ljud,
Och en örn i rymden sväfvar,
Kungligt lugn, Allherrskarns bud.
Men i skaldens lager blickar
Än en blåklint, skön och blyg,
Ur den helga kransen nickar
Visans väpling fram i smyg.
