Hvarför isörja de unga?
Säg, var du ung? Säg, mins du dessa åren?
O mins du lifvets skimrande April?
Ur skygga moln han ler, den unga våren,
Oändligt hjertat tro och blöda vill.
Säg, mins du än, hur utan gräns man skänker
Sitt hela väsens nyutspruckna verld
At den man älskar, och hur stolt man tänker
Att vinna allt med lyra eller svärd?
Mins du, hur plötsligt midt bland fylda hägrar
Ett flor af vemod skymmer glädjens drag,
En dyster aning sig i sinnet lägrar
Och hviskar om förgänglighetens lag?
Det är den gamla sagan jemt, som talar
Om gudars afund. Har du hört dess röst?
Den ljuder just i nöjets blomsterdalar,
Den tränger, tro mig, helst till unga bröst.
Så dunkel murgrön sörjande sig lindar
Omkring kolonnerna i festens sal,
Så drar vårt bröst för vårens första vindar
En suck af längtan — och en suck af qval.
Och moln och solsken vexla om hvarannan,
Förtörnas ej: ombytlig är April.
Cypressen göms bland rosorna kring pannan,
En ton af smärta göms i glädjens drill.
Ty sorg och glädje som rivaler strida
Om denna själ, som vecklas ur sin knopp;
Den ena bjuder att oändligt lida,
Den andra bjuder ett oändligt hopp.
Så drogs Adonis ofta, som det sades,
Af ödet bort ur Aphrodites band
Och trädde ned bland skuggorna i Hades
Och dvaldes hos Persephone ibland.
Och när han återkom till jordens lunder
Och sjönk igen i huldgudinnans famn,
Hon hörde stundom under nattens stunder
Sin älskling ropa Geres-dotterns namn.
Då far ett skimmer på hans kind, som lyser
Så blek som månen i Tartarens höst,
Hans läppar skälfva, leende han ryser —
Och vaknar sorgsen vid Idalias bröst.
