Till Domprosten Doktor Torén
(*)[1]
Välkommen hit, välkommen till de unga,
Som komma och som gå på dessa stränder,
Flyttfoglar lika uti flygt och sång!
Välkommen, fader! Tvenne lustrer redan
Ha gått som böljor till ett fjerran haf
Och vaggat hopp och drömmar med i skummet
Se'n först du kom att leda denna skara,
Som ljuset såg i samma nejd som du.
Vårt ord ej väger mycket, men vi ville
Ett tack dig bringa för den tid, som flytt,
Och fira hjertligt fest i dag åt minnet
På denna tysta aftonstund med dig.
En sådan stund är som en helig punkt
Vid något åldrigt tempel mellan ekar,
Der misteln spirar, och hvartenda ord,
Som hjertat ropar, väcker upp ur dvalan
Förflutna minnens tusen ekoröster,
Mångdubbelt tonande kring gråa fjäll,
De ödets berg, som forma menskodälden
Och stänga af vår lilla verld från andra,
Der högre, himmelska gestalter vandra.
Och ljudet af de dödes sång ibland
Med ekots dallring blandas efter hand:
Så bjuder forskarn, han, hvars lampa re'n
Fick tidigt blekna ut i solens sken[2],
Så bjuder han, hvars lott det blef att dö
Med sina löjen djupt i vintrig sjö[3],
En vänlig helsning till vår krets i qväll
Från sälla andars stjernomgjutna tjäll,
Så taga de i dag i festen del,
Och Minnet susar i vårt strängaspel.
Du kom, som vi, ifrån den fagra stad,
Romantiskt ljuf och lekande och glad,
Der midt bland nordens ofruktbara skär
En yppig fägring sina blommor bär,
Och stolt, med böljans speglar vid sin sida,
Hon slumrar, vår förtrollande Armida.
O när i undersköna solnedgångar
Vid klockors ljud man dagens afsked fångar,
Och yra vindar från den svala ström
Besjunga lifvets korta sommardröm,
Och qvällens skimmer strös kring alla torgen
Och Lejonbacken och Tessinska borgen,
Och menskoskaror röras af och an
Med allt sitt qval och nöje om hvarann,
Och milda dagrar milda skuggor jaga,
Då är det hela som en luftig saga,
Och hjertat jublar: o hur skön hon är,
Vår Mälardrottning vid de arma skär!
Der flöt din barndom, här din mannatid
Med sina fröjder och besvär och strid,
Och här du hamnade i ro till sist
Som lärare och som evangelist.
Och i den unga krets, der sjelf du stod
En gång som yngling, full af eld och mod,
I dag som föresyn och stöd du står,
Men i ditt inre blommar samma vår,
Och lika lifligt hjertats strängar slå,
Och samma yngling är du nu som då.
Haf tack för allt! I dig vi vörda fått
Ett bröst, som våra känslor väl förstått,
Ett hjerta, som för alla räcker till
Och knappast sjelft vet af, hur väl det vill,
Humaniteten, ej i formler stöpt,
Men lefvande, förandligad och döpt,
Fördragsamheten, som vill se i allt
Ej blott till ytan, men till tingens halt
Och, rädd att såra, aldrig, aldrig sårar,
Men har åt alla leenden och tårar,
Ömtålig, skygg att sjelf sitt värde röja,
Men genomskinlig i sin milda slöja,
Den slöjan, som hon valde för att få,
Af ingen märkt, med tröst och lindring gå
Och stilla mången tår, den ingen ser:
Du gaf oss detta allt — och ännu mer!
Det gifs en stund, som alla haft ibland,
Då dimman skingras öfver löftets strand
Och hjertat skälfver, andens orgel klingar
Och bönen lyfter hvita dufvovingar
Och öfver lifvets äflan och besvär
En altarduk sig breder, ren och skär,
Och ropet går: »betungade och arma,
Jag vill i evigheter mig förbarma!»
Då faller jordens herrlighet tillsamman
Och smälter bristande i offerflamman,
Då vissna blommorna i jordens lunder,
Palatsens flärd och kojornas går under,
Och stjernehären mister allt sitt sken,
Och herrlig är den Evige allen.
Men anden svindlar — ty sin skuld han vet —
För den Allsvåldiges oändlighet
Och söker bäfvande alltjemt en vän,
Som kan förmedla jord och himmel än.
Och se, han kommer vid serafers psalmer,
Han kommer mild vid sus af Edens palmer,
Och ängslan flyr, den darrande får tröst
Och lutas mot den törnekröntes bröst
Och hviskar blott: blif när mig, ty det lider
Väl snart till skymning och till mörka tider!
O hvem af oss, hur än i tvifvel dränkt,
Hur än i skiftande bestyr försänkt,
Har icke detta känt och mer ännu,
Vår älskade, vår ädle vän, när du,
I templet evighetens härold vorden,
Förkunnar himlens vilje öfver jorden?
Då välla orden fram ur hemlig grund
Och känslan tyckes darra på din mund
Och söker stormande i slag på slag
Att rycka med sig hvarje sjelfviskt jag,
Och störtar stupande i strida strömmar
Djupt ur en själ, som för de fallne ömmar.
Så ger du all den eld ditt hjerta har
Och har ändå så outtömligt qvar,
Du låter, tjenare i Herrans hus,
Ditt väsen låga som ett altarljus
Och, kämpande att mörkret öfvervinna,
Ditt rika hjerta brinna och förbrinna.
Haf tack för allt, och låt de unge än
I många år få helsa dig som vän
Och höra än till varning, fröjd och tröst
Din starka, djupa, känslofulla röst!
